Skördeväxternas egenskaper i växtföljden

26.2.2021

Höstsäden är djupare rotad än vårsäden och kan därför både ta upp och frigöra näringsämnen i marken effektivare än vårsäden. Kvävet som blir kvar i ett höstsädsbestånd eller inte utnyttjas av växterna kan också utnyttjas av följande odlingsväxt. Tack vare att rotsystemet är djupare och större förbättrar höstsäden markstrukturen och tillför mer organiskt material i marken.   

Odlingen av höstsäd fungerar bäst på skiften där vattenhushållningen är i skick, eftersom höstsäden inte klarar av stående vatten eller is. Sådana skiften är t.ex. sluttande skiften och mineraljordar – på organogena jordar kan övervintringen vara osäker. Höstsäden klarar vårtorka bättre än vårsäden tack vare sitt mer omfattande rotsystem.   

Höstråg trivs bäst på lätta mineral- och lerjordar. Höstrågen klarar också surare förhållanden, men pH ska gärna vara åtminstone på en nöjaktig nivå. 

Höstvete växer bäst på mineral- och lerjordar med pH över 6,2.  

Oljeväxterna har ett djupt och rikligt rotsystem som bearbetar marken, men som ändå inte kan tränga igenom förtätningar. Rybsen håller styr på sjukdomar som förekommer i spannmålen. Rybsens goda förfruktseffekt baserar sig på kväve som blivit kvar i beståndet eller inte utnyttjats, och som fungerar som näringskälla för följande odlingsväxt. På grund av sjukdomsriskerna rekommenderas det att oljeväxter odlas på samma skifte högst vart femte år.  

Höstrybs och höstraps passar på många jordarter, men bäst fungerar skiften på sluttande mineraljordar där vatten och is inte blir stående under vintern. Odlingen av höstformer av oljeväxter fungerar bäst på skiften där vattenhushållningen är i skick, med pH åtminstone på en nöjaktig nivå.

Vårrybs och vårraps lämpar sig på ett flertal olika jordarter om markstrukturen är god. Vårraps rekommenderas dock inte på organogena jordar. På mineraljordar bör åkerns pH vara minst 6. 

Oljelin växer bäst på fuktiga ler- och mojordar. Oljelinet klarar sig också på sura jordar (pH över 5,5), men trivs bäst när pH är över 6. På grund av sitt grunda rotsystem är linet torkkänsligt.

Oljehampa passar på fuktiga och mullrika jordar med pH på 6–7 och en fungerande vattenhushållningen: hampans rotsystem klarar inte av stående vatten.   

Rotfrukterna bildar ett djupgående och rikligt rotsystem, som tar upp näringsämnen ur marken långt in på hösten. De vittrar också näringsämnen såsom kalium från marken. För att minska sjukdomstrycket är det viktigt med växelbruk. Potatisen behöver en god vattenhushållning, och lyckas bäst på lätta mineraljordar med pH åtminstone på en nöjaktig nivå. Sockerbetan trivs inte på sura jordar: pH behöver vara närmare 7.

Kummin är en flerårig djupt rotad odlingsväxt som bearbetar marken och ökar mängden organiskt material i marken. Kummin är en bra förfrukt för i synnerhet höstsäd. Åkerns pH bör vara minst 6,3, och kumminet trivs bäst på mineraljordar. Det finns skäl att fästa uppmärksamhet vid vattenhushållningen och åkerns ytformer, eftersom stående vatten på åkern orsakar övervintringsskador.   

Vallarnas egenskaper beror på vilka arter som ingår i vallblandningen. I synnerhet rödklöver, rörsvingel och hundäxing bildar ett djupgående rotsystem som bearbetar marken och lämnar kvar rikligt med organiskt material. Vitklövern fyller å andra sidan tack vare sitt krypande växtsätt ut öppningar i vallen och minskar på ogräsväxternas växtutrymme.   

Klöver och lusern växer bäst på ler- och mineraljordar med god markstruktur och vattenhushållning, där pH är över 6. I synnerhet blålusern trivs bäst i varma sluttningar, där grundvattennivån är tillräckligt låg. 

Gräsväxterna lämpar sig oftast på alla jordarter, men deras torktålighet varierar mellan arterna. Exempelvis klarar djupt rotade arter som rörsvingel och hundäxing bättre av torka än timotej och engelskt rajgräs, som har grunda rotsystem.  

Baljväxter, såsom ärt och bondböna, minskar kvävegödslingsbehovet såväl för själva odlingsväxten som för följande skördeväxt. Baljväxternas biologiska kvävefixering ökar den biologiska aktiviteten i rotzonen och främjar mineraliseringen av näringsämnen.   

Ärterna är krävande i fråga om växtplatsen och trivs bäst på luckra mo- och molerjordar med god markstruktur. Markens pH bör vara 6,0–6,7. Ärterna tar lätt skada av såväl torka som för mycket vatten. 

Bondböna trivs bäst på luckra ler-, moler- och mojordar, där pH är 6,0–7,0. Bondbönan passar inte på torkkänsliga jordar, och på kväverika mulljordar kan mognaden försenas.   

Lupin trivs på grova mo- och sandjordar med lågt eller neutralt pH (under 6,3). På lupinskiftena bör vattenhushållningen vara i skick.

Text: Iina HaikarainenProAgria Etelä-Savo 

Läs även dessa

Test med titerplatta för att definiera aggregatstabiliteten

Förhindrande av markpackning

Formning av åkerns yta

Verktyg för Biodiversitet och Vattenskydd